torsdag 18 juni 2015

Jubileumsintervju

For English readers: This interview was recently done in Swedish, and I haven't had time to translate it as it is quite lengthy. I do not advise using Google translate or some such as the context would probably become quite garbled. Swedish is difficult to auto-translate. I will try to find time to translate it ASAP.

Eftersom jag firar 30 år i hobbyn i år lät jag en god vän, tillika modellhästhobbyist, intervjua mig. Tanken var att intervjun skulle publiceras i ett annat sammanhang, men den blev så lång att det blev ohållbart att kopiera upp den. För många träd skulle offrats. ;) Genom att publicera den på bloggen så får även fler människor möjlighet att läsa den.

Vem är Maria?

Jag fyllde nyligen 40 år och bor tillsammans med min sambo Pontus och våra två hundar ute på landet några mil söder om Linköping i ett hus med anor från 1700-talet. 

Jag har lyxen att kunna arbeta hemifrån eftersom jag driver eget företag inom marknadsföring, grafisk design och fotografi med inriktning på häst och hund. Jag inkluderar även den mer konstnärliga delen i företaget, så med andra ord ingår alltså modellhästarna i min verksamhet och jag betalar både skatt och moms på de inkomster jag får från dem. Innan jag startade företaget jobbade jag i många år inom restaurang som bland annat hovmästare och barchef, och jag är även diplomerad massageterapeut och internationellt licensierad styrketräningsinstruktör. Till råga på allt har jag en formell konstutbildning i bagaget. 

Utöver mitt arbete så hänger jag mycket på Ullekalv, Sveriges enda Rocky Mountain Horse-stuteri. Det drivs av en god vän så jag fungerar som någon slags alltiallo - jag motionsrider, tränar unghästar, hjälper till med fölningar och betäckningar, osv. 

Jag är ju så lyckligt lottad att mitt arbete på många vis även är min hobby, men om man stryker hästar och hundar ur ekvationen så tillbringar jag mycket tid i trädgården. Vi har en enorm trädgård och odlar dessutom ganska mycket grönsaker under sommaren, så om det är en hobby att rensa ogräs så har jag nått expertnivå… Jag har tusen intressen och inte alls tillräckligt med tid för dem alla, men så gott det går så försöker jag förkovra mig inom mitt yrke (bara det är en heltidssyssla), läsa, kolla på de TV-serier vi följer, hålla kontakt med vänner och kunder, resa… Dagarna går i ett och jag har aldrig tråkigt!

Sist man “såg” dig i hobbyn var för cirka tio år sedan. Vad har du gjort sedan dess?

Ja, vad har jag gjort… För att mycket kort summera så kände jag i början av 2000-talet att jag behövde göra rejäla förändringar i mitt liv. Det slutade med att jag läste sex år på Linköpings universitet, vilket resulterade i en kandidatexamen i grafisk design och kommunikation och en nästan färdig fil kand i språk (engelska och franska). Att måla modellhästar fanns det varken tid eller lust till, utan jag valde att följa med i vad som hände i hobbyn men utan att delta aktivt. Väldigt mycket tid spenderades även med riktiga hästar och hundar. Jag uppfyllde en dröm jag närt ända sedan barndomen och åkte till ett antal berömda arabstuterier i Mellanöstern och Afrika, bland annat det egyptiska statsstuteriet El Zahraa, men även till Albadeia, Al Rayyan, Al Naif, Al Shaqab och El Gabry (och många fler). Få saker är så magiska som att få rida ett arabsto i en mangolund när solen går ner över pyramiderna vid horisonten… 

Jag träffade även min sambo, och 2011 flyttade vi från centrala Linköping och ut på landet. Det var väl då den egentliga vändningen togs ur modellhästsynpunkt sett; jag hade inte insett hur otroligt mycket jag vantrivdes i stadsmiljön och min ganska mörka lägenhet på bottenplan. När jag väl fick komma ut bland skog och äng och fick bo i ett hus som fullkomligen flödar av ljus och värme och välvilja, då återvände slutligen all den kreativitet som i stort sett gått på sparlåga i över tio års tid. Sedan min examen driver jag som nämns ovan en enskild firma med huvudsaklig inriktning på marknadsföring och konstnärlig verksamhet. 

I samband med det här tillbringade jag mycket tid med att rensa bort så mycket negativitet ur mitt liv som möjligt. Många energitjuvar till “vänner” rök,  och jag slutade i stort sett att vara medlem på forum och emaillistor. Jag får/hittar den information och det sällskap jag behöver ändå, men jag slipper forumens och listornas tråkiga baksida: en massa drama och konfliktsökande, självgoda människor. Även om de är i minoritet så förstör de mycket av nöjet och stjäl mängder med energi.

Det här är ditt trettionde år i hobbyn. Hur tycker du att hobbyn har förändras sedan du började 1985?

Det beror naturligvis på vilken man aspekt man tittar på. Om man tittar på det konstnärliga så har det självklart hänt sanslöst mycket. Generellt kan många mycket mer om anatomi och biomekanik, men det finns fortfarande stora brister där. Målningsteknikerna har verkligen utvecklats och är ljusår från hur de var på 80-talet  - då var det ännu ingen som målade med pastell, till exempel. Hårade modeller har blivit mycket mer sällsynta vilket jag personligen tycker är bra eftersom de tenderar att slitas fort vilket gör att modellerna snabbt ser rätt malätna ut. Det finns över huvud taget en långt större detalj- och kvalitetsmedvetenhet och folk har blivit väldigt kräsna. Det är på gott och ont, eftersom det driver utvecklingen framåt och höjer kvaliteten, men det gör det också svårare för nybörjare att ta sig in på marknaden. 

Priserna har gått upp något enormt. Även om det naturligtvis fanns dyra modeller även då så var de oftast undantag. Även detta är på gott och ont, för kvaliteten har stigit kraftigt och självklart ska konstnärerna ha ordentligt betalt för sitt arbete. Däremot så blir det ju svårt för många att köpa det allra bästa, i alla fall såvida inte säljaren kan tänka sig generösa avbetalningsplaner. Även då kan det naturligtvis vara oöverkomligt om man lever på en begränsad budget. Det är ju inte heller bara “top of the tops” som kostar mycket pengar, utan allt ifrån medelnivå och uppåt ligger generellt ganska högt i dag.

Kvaliteten på modellerna är naturligtvis också mycket, mycket bättre och det finns ett långt större urval med allt i från resins till flera fina plastmärken. Jag tycker själv det är väldigt spännande med Copperfox-satsningen och hoppas de lyckas trots de motgångar de mött.

Det är generellt mer av allt, kan man nog säga. Fler hobbyister, fler shower, fler kontakter utomlands, med mera. När allmänheten fick tillgång till Internet så exploderade verkligen hobbyn, inte bara i Sverige utan även i andra länder. Naturligtvis har det underlättat något enormt att kunna sitta och beställa det man vill med hjälp av en knapptryckning istället för att behöva hålla på med tidsödande postgång. Det är också så otroligt mycket enklare att hitta det man vill ha. Nätet är en enorm inspirationskälla att ösa ur med bloggar, hemsidor, forum, osv. Vad du än vill veta mer om så lär det finnas på nätet, oavsett om det handlar om riktiga hästar, modeller, konsttekniker, utrustning, material... Helt fantastiskt, tänk om jag hade haft allt det här när jag började!

Tyvärr har vissa delar av hobbyn utvecklats negativt, och det har delvis att göra med att vi numera umgås så mycket över just Internet. Det är väldigt lätt att sitta och vara elak när man inte behöver stå ansikte mot ansikte med någon, utan är gömd bakom ett tangentbord. Oftast handlar det inte om elakheter som sägs rent ut, även om det naturligtvis förekommer. Snarare handlar det om konstant och oftast helt oförtjänt kritik av modeller, oavsett om det är resin eller plast och oavsett vem som målat eller skulpterat. Det är som om det finns ett nöje i att “slakta” näst intill allt som målas, ges ut i resin och/eller köps, och det under förespeglingen att det är ‘konstruktiv kritik’ eller att man bara ‘säger vad man tycker’. Att det förtar glädjen och nöjet för många när deras hästar bara får en massa skit, det verkar inte spela någon roll. Mest tragiskt blir det när personer som inte ens klarar av att skulptera en omgjord hals korrekt ägnar sig åt att såga några av hobbyns bästa konstnärer och deras verk med fotknölarna. För att parafrasera ett känt uttryck: “De som kan, utför. De som inte kan, kritiserar”. 

De bakomliggande skälen kan man förstås diskutera, men jag antar att det ger någon slags kick att trycka ner andra, alternativt att personerna har så dålig självkänsla att de måste försöka hävda sig på andras bekostnad. Klassisk projicering med andra ord - i stället för att ta itu med sina egna brister gör man sitt bästa för att hitta dem hos andra. Självklart är ingen perfekt, och jag har också sagt saker under årens gång som jag ångrat djupt i efterhand, men tyvärr verkar några få ha gjort det till en livslång vana.  

Jag tycker även problematiken till viss del är kopplad till otacksamhet och egoism; om den senaste skulpturen inte till fullo uppfyller alla ens specifika önskemål och krav, då är den inget att ha och skulptören är inkompetent. Herregud. Vi har helt enastående konstnärer i den här hobbyn, alltifrån de som bara målar eller skulpterar till de som kan göra “allt”. Sarah Minkiewicz-Breunig, Morgen Kilbourn, Carol Williams, Stacey Tumlinson, Jennifer Scott, Maggie Bennett, Emilia Kurila, Josine Vingerling, m fl - listan på personer som konsekvent producerar fantastiskt vackra och mycket korrekta arbeten kan göras väldigt lång! Att de får lida så mycket spott och spe för vad de gör är rent ut sagt oförskämt. Något man bör tänka på om man sitter där hemma på kammaren och leker proffstyckare är att utan alla de otroligt begåvade skulptörer som man så hånfullt dissar så skulle vi inte ha några modeller. Alls. Och utan dem som målar och säljer och/eller tar beställningar skulle alla behöva göra om sina egna modeller på egen hand. Om det som ges ut i resin/plast inte duger så ska man kanske ge ut något bättre själv så att man visar var skåpet ska stå, annars kanske man ska vara lite försiktig med kritiken... 

Jag har själv drabbats av det här fenomenet; det gör nog mer eller mindre alla som är någorlunda framgångsrika inom sitt gebit, vad det än må vara. Mig bekommer det inte eftersom jag är en hårdhudad och rätt rivig tant med en väletablerad kundkrets. Jag tycker snarare det är rätt underhållande med alla töntiga kommentarer som några få “haters” kläcker ur sig och de har bjudit på ett antal gapskratt genom åren (hej hej på er, jag vet att ni läser). Många, många andra blir dock hjärtskärande ledsna av sådant här och tar inte bara illa vid sig utan förlorar i värsta fall även kunder, så även om jag själv inte påverkas så tycker jag otroligt illa om själva företeelsen eftersom det är sorgligt och väldigt negativt för hobbyn i såväl stort som smått. Tyvärr är ju problemet inte begränsat till elaka kommentarer om modeller; jag vet om flera personer som helt slutat med modellhästar på grund av att de fått uppleva alltför många tråkiga saker, alltifrån ren mobbning till manipulerad utställningsbedömning där vissa personers modeller har favoriserats och andras har dömts ner. 

Det är dags att prata om elefanten i rummet och att våga säga ifrån till de som beter sig illa. De är i klar minoritet - de allra flesta hobbyister är helt underbara, snälla och godhjärtade människor! - men tyvärr är de som är elaka ofta väldigt högljudda, bräkiga, dominanta och nästan häpnadsväckande aktiva på allehanda forum (hur har de tid?). Något som blir extra beklämmande är när de ser till att skriva sina inlägg på forum och listor där den/de som de attackerar inte finns med, och alltså inte kan försvara sig eller lägga fram sin egen syn på saken. Det är så fult och så häpnadsväckande fegt! Men det är klart, det är enklare att framstå som allvetande expert när man inte behöver riskera att få mothugg… Hur som helst, det här måste hobbyn komma tillrätta med om den ska överleva, speciellt i Sverige där vi är så få men även i resten av världen för det är tyvärr ett internationellt problem. Jag vet inte om ett enda land som inte är drabbat. Modellhästar ska vara roligt, inte ångestframkallande. Man ska kunna visa upp sin nya häst utan att behöva vara orolig för att någon lustfyllt ska såga den med fotknölarna. 

Vi har också blivit lite blasé och kan på något sätt inte se hur bra vi ändå har det idag. Som nu senast när Croi Damsha debuterade, då var det folk som gnällde över att hon inte var performancevänlig. Herregud. Det är en enastående anatomiskt och biomekaniskt korrekt modell med massor av utstrålning och vackra detaljer (jag håller just på och målar en, så jag har inspekterat den från hovspetsar till öron). Detaljnivån är faktiskt jämförbar med vad man kan hitta på en resin! I mitt tycke är hon det bästa som Breyer idag erbjuder. Vi hade trott att vi dött och kommit till himlen om vi hade fått något sådant på 80-talet. 

Slutligen finns det något ganska opåtagligt från den “gamla tiden” som jag saknar, och det var “julaftonskänslan” man fick när man fick hem det senaste numret av Modellhästen eller fick ett brev från någon utländsk bekant. Jag minns så väl hur jag många gånger otåligt väntade på brevbäraren och hur den som först fick hem den nya Breyerkatalogen ringde runt till alla andra för att berätta om årets nyheter. Varje ny, omgjord modell som kom från utlandet var en otroligt stor händelse och alla ville se kort så fort det bara var möjligt. Det fanns en form av magisk förväntan och glädje över det lilla som jag inte tycker finns i dag. 

Självklart överväger det positiva det negativa, och jag skulle inte vilja återvända till “stenåldern”. Men vissa saker var faktiskt bättre då.

Har du följt med hobbyn under dessa år som du inte varit aktiv?

Naturligtvis! Modellhästarna har hela tiden varit en del av mitt liv, och jag har behållit kontakten med de allra flesta jag kände då. Vissa har fallit bort längs vägen, men det har inte varit med vilje utan snarare på grund av lika delar tidsbrist och tankspriddhet. Jag har återknutit en hel del kontakter de senaste åren, vilket har varit väldigt roligt.

Jag har förstått att det insinuerats att jag inte skulle “hängt med” eller att jag inte vet hur hobbyn ser ut i dag. Jag kan inte låta bli att skratta, för inget kunde vara längre från sanningen. Jag har inte bott i en isolerad bunker 100 meter under jord de senaste tio åren. Det går utmärkt att hänga med i vad som händer utan att sitta och läsa på forum och listor dag ut och dag in (även om det naturligtvis kan vara praktiskt). Om man ska ta till en liknelse: Man kan hålla sig à jour med de senaste nyheterna utan att behöva vara journalist.

Vad gäller mina omgjorda modeller finns det väl ingen som helst tvekan om att att de håller hög och aktuell kvalitet. Det är bara att titta på allt de vinner, priserna de säljs för och vilka som köper. Jag har långt större efterfrågan än tillgång. Flera av USA:s mest framgångsrika samlare och utställare är stamkunder, och det är de - inte jag - som säger att jag tillhör toppskiktet. Så jo, jag tycker nog att jag hängt med rätt bra, på alla plan. (Och nej, jag tänker inte skämmas för att jag är duktig på det jag gör.)

När vi är inne på dina omgjorda modeller så undrar nog många hur “Asfoud” mår, och var han är. För de som inte vet vem han är kanske vi ska starta med vem Asfoud är? 

Asfoud, hjärtehästen, min stolthet och allra första storvinnare… men vi ska väl ta det från början, som sagt.

I slutet av 80-talet började jag experimentera med att göra om Classic Swaps:en till arab. Även om grundmodellen egentligen skulle behöva mer genomgripande förändringar än de jag gjorde för att bli en “idealarab” så var den tillräckligt nära för att man skulle kunna komma undan med enbart smärre sådana. Jag tror jag gjorde en eller två innan jag lät mig inspireras av en teckning av den berömde konstnären Peter Upton - jag försökte helt enkelt skapa en häst som såg ut som den jag såg på bild. Den hästen blev Asfoud. Han har alltid haft något odefinierbart magiskt som jag aldrig riktigt kunnat sätta fingret på… han har helt enkelt “det”. 

Han inledde sin utställningskarriär med att bli BIS på Riks (han blev klar kvällen innan!), en titel som han återigen vann året därpå. Då, och i många år därefter, var han den enda modell som lyckats med just det konststycket. Han hade en i övrigt helt enastående karriär - herregud, som den hästen vann. Allt, överallt, naturligtvis främst på fotoshower. Sverige, Tyskland, England, USA, var han än visades så var han mer eller mindre oslagbar. När han vann sitt femtionde Best In Show slutade  jag räkna, och jag vet inte hur många som ville köpa honom. Han har dock aldrig varit och kommer aldrig att vara till salu. Den hästen ska ner i graven med mig.

Asfoud, eller Affe som han kallas, lever alltså i högönsklig välmåga här hos mig. Högönsklig är väl kanske att ta i; med åren och ett antal shower och flyttar har han blivit lite luggsliten. Jag har däremot aldrig ens övervägt tanken att försöka renovera eller uppdatera honom - dels för att jag tycker illa om själva företeelsen, dels för att det vore en skymf mot en legendarisk modell. Han var, som nämnts, min först egenproducerade storvinnare och den häst som gjorde att folk fick upp ögonen för mina omgjorda modeller. På sätt och vis är jag skyldig honom väldigt mycket, och han ska för alltid få vara precis just den han är. 

Den absolut finaste komplimang jag någonsin fått, alla kategorier, fick jag totalt oväntat i en Facebookgrupp som är inriktad på vintagemodeller. Jag postade ett kort på Affe förra året och Sarah Minkiewicz-Breunig (som inte bara är en vän utan även min stora idol) kallade honom för “landmark piece”, vilket väl närmast kan översättas med “milstolpe” eller “riktmärke”. Hon slutade inte där, utan sa även att hon hade sett ett kort på honom och tänkt att nu var det inte längre någon idé att göra om en Swaps till an arab, för någon hade just “nailed it”, eller “satt den” om man vill översätta. Jag kände, och känner, mig fortfarande mållös.

Av alla hästar som du målat, vilken är din drömhäst att måla?

Sarah Minkiewicz-Breunigs “Orinocco”. Jag älskar den hästen med otyglad passion och hoppas att jag någon gång kan få måla ett exemplar… och allra helst äga, förstås! 

Vad tycker du är (hittills) din största framgång som customizer?

Oj, det är en svår fråga. Om man tittar utställningsmässigt så finns det saker som står ut i mängden, som Affes två Riks-BIS och mitt första NAN-championat i Workmanship, men det var ju ett bra tag sedan och är med på listan mest av nostalgiskäl eftersom det var personliga milstolpar som uppnåddes. En annan vinst som var kul var att en modell som blev NAN Champion i en Breed-klass år 2005 gick och blev NAN Champion i en Workmanship-klass sju år senare, 2012. Ska man titta på antalet “stora” utställningsframgångar är det tveklöst den mest framgångsrika modell jag har målat, hon har naturligtvis många fler vinster än så och blev Top Ten igen på NAN så sent som förra året. 

Jag tycker det är svårt att mäta utställningsframgångar och avgöra vilka som är “viktigast”, men det senaste åren så har det gått helt enastående bra på precis alla utställningar som mina arbeten visats på i USA. Det är mer norm än undantag att de tar hem en bunt championat, och det även i erkänt tuffa regioner där kvaliteten är i topp. En gång är ingen gång, men när det händer i olika regioner för olika domare så anser jag att det bekräftar att det jag gör är relevant och håller hög kvalitet. Det betyder mer än själva vinsten.

Även om det är kul när det går bra på utställningar (och det gör det oftast) så är det  faktiskt de personliga framstegen som betyder mest för mig. Det kan låta lite klyschigt, men det ger mig mer att äntligen lyckas med något jag tyckt varit svårt än att ta hem ännu ett championat i raden. 

Jag misstänker att många som målar idag har dig som inspiration och förebild, men har DU några personer som du har som inspirationkälla och förebild?

Oj, massor! Det här är absolut ingen komplett lista och jag kommer säkert att komma på tio namn till efter att jag skrivit klart, men vi kan ta upp några i alla fall!

Sarah Minkiewicz-Breunig är min största källa till inspiration och en stor förebild över huvud taget. Det finns nog ingen annan i hobbyn som är så kunnig vad gäller exteriör, anatomi och biomekanik (ämnen som hon studerat ingående sedan 25+ år tillbaka) och hon är dessutom så fantastiskt generös med att dela med sig av sin kunskap. Hur hon hittar tid att skriva alla sina långa bloggposter är helt obegripligt, men jag suger tacksamt i mig! Att hennes skulpturer dessutom är otroligt vackra behöver väl knappast sägas. För mig är de oerhört mycket “häst” och väldigt levande i sina uttryck.

Jag har en förkärlek för den typen av skulpturer som är väldigt rika på detaljer, så andra skulptörer som jag gillar skarpt är Jennifer Scott och Maggie Bennett. Jag tycker den typen av arbeten är de roligaste att måla just eftersom det finns så mycket detaljer att arbeta med och framhäva. Några andra skulptörer som jag ger tummen upp är Stacey Tumlinson, Morgen Kilbourn, Ed och Kathi Bogucki, Deborah McDermott samt Brigitte Eberl.

Målningsmässigt… tja, Sarah M-B igen. Carol Williams förstås, hennes hästar är helt spektakulära och har ett färgdjup och en glöd som få andra kan matcha. Tara Louiselle gör mycket vackert, så även Steph Michaud. Josine Vingerling målar nog bland de bästa skimlar jag sett. Tammy Myrold, Myla Pearce, Caroline Boydston, Carl Huddleston och Jennifer Scott (igen) är andra favoriter. Jag har också sett mycket fint från Ryssland på senare tid, men tyvärr kommer jag just nu inte ihåg namnen. Det finns så många enastående duktiga och begåvade konstnärer i hobbyn, jag undrar om vi verkligen förstår hur lyckligt lottade vi är egentligen.

Tar du mot beställningar?

Nja. Jag hade sagt att jag aldrig mer skulle göra det, men i samband med att jag skulle fira 30 år i hobbyn i år så frågade jag mina kunder vad de helst ville ha. Den övervägande majoriteten vill ha möjligheten att skicka en beställning, så jag satte upp benhårda regler både för dem och för mig och tog emot några stycken. Hittills är det väldigt kul och givande, men jag vet inte om jag kommer göra det igen nästa år. Det var tänkt som en jubileumsgrej, men om jag fortfarande tycker att det har varit kul när jag är klar så kanske… Vi får se! 

Vi är några som har gamla hästar av dig som börjat bli lite luggslitna med åren. Tar du mot hästar för reparationer och retouch, eller kan vi fixa sådant själva, alternativt skicka till någon annan?

Bortsett från smärre reparationer som att laga ett brutet ben eller fixa en repa så är jag principiellt emot att hålla på och uppdatera gamla modeller. Jag tycker det har sin charm med den patina som de får, och jag vet inte riktigt varför man ska hålla på och försöka förbättra och förändra… som om man försöker utradera deras historia. Varför ska man, till exempel, försöka hålla liv i showkarriären för en 20 år gammal modell egentligen? Teknikerna var sämre då, vi visste verkligen inte det vi vet idag om hur man ska göra för att saker ska hålla på bästa sätt. En del modeller har ändå hållit fint, andra har farit väldigt illa av tidens tand. 

Sedan är det förstås även så att såvida vi inte pratar om en oerhört skicklig förfalskare, så är det bara jag som målar som jag. Jag vet vilka material och färger jag använde, jag vet vilken tanke som låg bakom modellen, jag vet vad jag ville uppnå just då. Det vet inte den person som ger sig på att försöka uppdatera modellen ifråga, och inte heller vet denna vad jag använder för tekniker förutom de mest grundläggande som om det är airbrush eller olja.  Det här gör att stora förändringar resulterar i en modell som i min mening inte alls överensstämmer med det jag en gång gjorde. Jag har sett exempel på just sådana omfattande så kallade renoveringsarbeten och det gjorde mig ganska bedrövad eftersom modellerna blev helt förstörda snarare än renoverade/uppdaterade. Det blir ju egentligen ett i stort sett nytt arbete, men där jag då fortfarande står som upphovsman. Hur många av er som läser skulle vilja ha ert namn i samband med något ni anser inte längre har med er att göra, och som ni tycker är mycket sämre än det ni gjorde en gång i tiden? Inte så många, skulle jag tro.

Jag tycker nog, rent krasst, att om en modell är så skadad att den behöver omfattande reparationer (t ex massor med epoxy som lyft) så ska man nog förpassa den till body-boxen eller helt enkelt slänga eller sälja den om man inte kan leva med skadorna. Smärre reparationer är som sagt en sak, men när man ska börja slipa ner halva modellen och helt måla om den och kalla det för att “restaurera” eller “uppdatera”, då blir det i mina ögon fel.  Alla håller naturligtvis inte med mig om det här och självklart har man rätt till sin egen åsikt, men det är den ståndpunkt jag har, framför allt när det gäller mina egna arbeten. 

Men för att svara på frågan i klartext: Nej, jag reparerar och/eller restaurerar inte mina gamla modeller annat än i undantagsfall, och jag tillåter inte att någon annan gör det heller såvida det inte handlar om just smärre saker (en repa i färgen, ett brutet ben, etc). Jag vill verkligen poängtera att modeller som genomgått omfattande förändringar räknar jag INTE som mina arbeten längre, och det är därför INTE tillåtet att använda mitt namn i samband med dem i något som helst sammanhang. De har blivit föräldralösa. Det här är något som jag får bestämma enligt såväl svensk som internationell lag. Som upphovsman är det helt upp till mig att avgöra hur det jag gjort i konstnärlig väg får behandlas i den här typen av sammanhang. Om jag motsätter mig förändringar så är det det som gäller, och jag har även all rätt i världen att kräva att mitt namn inte längre får användas i samband med en i mitt tycke förstörd modell. Jag ser hellre att en modell jag gjort slängs än att den genomgår omfattande förändringar, så att vi är helt på det klara med hur jag känner där. 

Något som jag gärna vill påpeka i samband med det här är att jag (förutom ett enda undantag som jag just nu håller på och målar, en Trad Catalina som skulperats om av Debbi LerMond) ALDRIG gör samarbeten eller så kallade “collaborations” där t ex en person skulpterar om en modell och någon annan målar. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Det händer ibland att jag säljer eller ger bort modeller som jag påbörjat men som jag tröttnat på. De säljs/skänks alltid som “bodies” och mitt namn får under inga omständigheter användas i samband med modellen när den väl är klar. Jag är alltid tydlig med detta, vilket flera personer kan intyga. Tyvärr händer det då och då att skrupelfria personer ändå försöker sälja just dessa bodies som t ex “omskulpterad av Maria Hjerppe, målad av NN” eller “påbörjad av Maria”. Jag skulle aldrig sätta mitt namn på något där jag inte haft full kontroll över slutresultatet. Ser du en modell med en sådan beskrivning så är det viktigt att veta att det är utan min tillåtelse. Skulle jag bli medveten om att personer envisas med att försöka beskriva modeller på det här sättet trots att de är mycket medvetna om min policy så kommer jag att överväga rättsliga åtgärder eftersom det här självklart också är reglerat i lag. Min synnerligen utmärkta företagsförsäkring täcker mina rättsliga kostnader, och företagets lika utmärkte advokat är specialiserad på just upphovsrätt. Skadestånd i sådana här sammanhang kan blir ganska saftiga, så man bör tänka sig för både en och två gånger innan man använder sig av mitt namn utan tillåtelse.

Kommer du att bli aktiv igen nu när du medarrangerar LinHorse?

I ordets rena bemärkelse är jag ju redan aktiv, men om du menar om jag kommer att engagera mig mer i den svenska delen av hobbyn så är svaret “nja”. Jag har en förhoppning om att kunna vara med och arrangera LinHorse fler gånger, och om jag skulle bli inbjuden att döma någon show så skulle jag absolut överväga det. Däremot har jag inga planer på att engagera mig på t ex listor eller forum, och det av flera anledningar. Den absolut främsta är att jag har så mycket att göra att jag inte har speciellt mycket tid över för den typen av engagemang. Jag har inte heller längre någon egen samling utöver min barndoms hästar och några få customs, som Asfoud. Med andra ord ställer jag inte längre ut, och kommer inte att göra det längre fram heller så något personligt intresse av utställningar, avel, osv har jag inte alls. Det som intresserar mig med modellhästar i dag är dels den skapande processen, det vill säga att måla, och dels att undervisa om samma process vilket jag redan gör i den utsträckning jag har tid med. Jag fungerar som privat mentor åt flera andra konstnärer i olika länder, och LinHorse är egentligen bara en förlängning av den verksamheten.


Sist men inte minst: Som jag nämnde ganska tidigt i intervjun så har jag försökt rensa bort så mycket negativa människor jag kan i mitt liv, och så vill jag gärna fortsätta att ha det i största möjliga mån. Tyvärr så finns mina främsta belackare just i Sverige, och det är en av anledningarna till att jag inte längre känner någon större lust att engagera mig i den svenska hobbyn utöver just LinHorse och kanske något enstaka domaruppdrag. Även om jag inte mår dåligt av det på ett personligt plan så känns det helt meningslöst att försöka göra något positivt om jag hela tiden måste arbeta i motvind och få en massa skit för det jag försöker göra. Jag föredrar att lägga min energi på att få andra att växa i sitt konstnärsskap snarare än att behöva tjafsa med människor som tycker illa om mig. I det senare finns föga av värde, men det första, det är helt fantastiskt.